Vad är meditation?

Detta är både en svår och en lätt fråga och en fråga som ger mig nya svar varje gång jag mediterar.Meditation har aldrig varit lätt för mig, inget som kommer naturligt eller ens attraherar mig men jag vet att jag mår bättre av att göra det. Så jag gör det. Här kommer en berättelse om en meditation för några år sedan, hoppas den ger dig några igenkännande skratt eller tankar….

Jag lägger ut en filt på golvet. Jag gör det för att förbereda mig, inte för att jag behöver den. På det låga bordet ställer jag mormors ljusstake, den vackraste jag vet och tänder ett fint vitt ljus. Ger stunden värde. Någon meter bort snusar hunden på sin matta, utsträckt, förlängd med alla fyra tassarna i luften. Motståndet kommer redan när jag hämtar kudden idag och genast fladdrar tanken “Jaha, nu blir det en sån dag idag, jaja” förbi. Idag vill mitt sinne ge mig extra chans till att känna medkänsla helt enkelt. Jag tar ett par andeteg och bär kudden till rummet, benen känns tunga. Inbjudan till meditation från mig till mig själv är en tydlig och kraftfull möjlighet att se just hur mycket mitt sinne ställer till i livet och i kroppen. Exakt hur mycket det registrerar, katalogiserar och etiketterar: Bra, dåligt, ont, tröttsamt, irriterande, fint, sagolikt… HELA tiden. Ibland i korta ord, ibland i långa haranger. Verkligen inte alltid den mest attraktiva inbjudan men jag vet att det finns faktiskt en annan sida av bladet också – som alltid. Därför bjuder jag in.

Jag bjuder in till att träna mig att möta detta, träna min icke dömande förmåga och acceptans av mig själv som helhet. Jag bjuder in till att öppna upp för medkänsla, kärlek och förståelse, för stillhet, djup frid och närvaro. Men för det mesta är jag ensam sjöman på stormande hav. Idag är en sådan dag. Det är inte alltid så men idag är det det. Jag ser till att det finns plats, halar segel, fäller masten, rensar på däck och surrar fast mig i golvet. Jag tränar på att rida ut en storm, att förstå att vinden mojnar ibland och att solen alltid finns bakom molnen. Ibland når solstrålarna ned till mig på däck.

Jag sätter mig, ser till att benen ligger skönt mot golvet och rätar upp kroppen. Oh, vad jag gillar min fina gröna kudde. Titta, så fort gick det innan första bedömningen kom. Inte ens två sekunder. Kanske borde låta bli idag, det har ju ändå börjat så illa. Fast nu sitter jag ju ändå här så jag kan ju i alla fall försöka. “Try? There is no try, only do or not do” betonar Yoda i mitt huvud. Suck. Värdelösaste av värdelösa.

Där kom en svallvåg, storlek mindre tsunami – kan inte andas, bröstkorgen känns surrad med tjocka tampar. Gallblåsa, gallblåsa, vad har du att berätta idag? Irriterad, frustrerad, jag vill härifrån, var är motorn? Äh, jag tar fasiken årorna, måste bort! Vågen är och vågen går upp, lyfter skeppet, sänker skeppet och dansar vidare på havsytan. Ett litet andetag kan jag faktiskt klara av, två, lite lättare, tre- pustar ut luft som en stormvind. Känner sittbenen, surrad till däck, rätar ut ryggen och blickar återigen ut över horisonten. Vågorna kluckar mot skeppets sidor, lite så där fridfullt. Ovanför en mås som flyger förbi och ovanför igen, moln som sakta skingras. Se så bra det går att andas ut åt sidorna nu. Nä nä nä, så lätt ska det inte gå, meddelar nöten med fast stämma, domnar det inte lite i benet nu, va? Eller hur är det i axeln? Andas. Vänta nu, andas jag inte med Scalenerna nu? Jo, då det gör jag! Varför kan jag aldrig lära mig…. Hur är det med de andra stödmusklerna? Ländryggen? Andas igen, känner luften strömma in genom näsan, ned genom strupen till lungorna, kyler, friskar upp, andas ut och värmen strömmar ut i kroppen, fast inte hela vägen ut i underarmen märker jag. Andas igen och igen. Värmen och stillheten sprider sig, aha – axeln slappnar av, ryggen slappnar av, benen slappnar av. Vad är det som tickar? Åh, måste hunden fisa just nu!! Andas.

Stillhet. Det tickar lite varstans, i otakt faktiskt men det gör ingenting, vibrationerna går rakt igenom. Inuti mig rör sig ett stilla hav i buken, i bröstet och i huvudet. Sitter fint, upprätt, axlarna ligger mot bröstkorgen – tänk att jag kan sitta så här! Öppnar ögonen och det känns som hela jag öppnas ut mot världen, bjuder in den i min stillhet. Hunden Bàn suckar djupt och välmående och sträcker ut sig lite till. De spränger på skjutfältet i Strängnäs, vibrationerna känns i marken under huset och upp i min kropp. Undrar om barnen på flyktingförläggningen hör dem, undrar hur det känns för dem? Ytterligare en tsunami reser sig, jag möter den med andetaget, låter bröstet få vara fritt, låter vågen svepa in, fylla bröstet, svalla upp i halsen, forsa ned i magen. Sorgen fastnar inte, ilskan blossar inte, rädslan är. Jag andas vidare.

Sjunker i djupet, har visst lämnat båten, flyter i havet, andas. Ovanför mig ser jag solen genom vattnets skiftningar, nedanför mörker. Hör mina hjärtslag, vibrationerna sprids i vattnet. Stillhet.

Känner mig så levande, så krispigt närvarande, så stark och potent.

Meditation är pausträning. Att förlänga ögonblicken av frid.

2018-04-20T19:45:44+00:00 27 mars, 2018|